Ibland tröttnar jag på det där med modet. På hur ofta vi blir sedda som modiga, vi ledare. Vi som står framför folk, som tar tuffa samtal, som har saker att säga i tid och otid.
Det är inte alls säkert att vi känner oss modiga. Faktum är att för många av oss är det där vår bästa komfortzon. Det är där vi är trygga, på en estrad med några meter mellan oss och människor. Och det är annat som skrämmer oss. Kanske vanliga möten med människor. Att småprata om ditt och datt. Att förstå allt mellan raderna i sociala konversationer när vi själva är ganska rakt på sak.
Eller vad det nu handlar om för just dig, alla är vi olika.
Precis som med så mycket annat tror jag att detta handlar om att ge och ta för både följare och ledare. Kan det vara så att du som följer en ledare tror att han eller hon är Stålmannen?
Kan ta vad som helst?
Hen är ju så modig som vågar stå där framför folk så då finns väl det modet i allt?
Tänk om. Fråga. Lär känna din ledare. Vad är det som gör henne eller honom rädd? Hur kan du hjälpa på traven?
Men för dig som leder. När klev du utanför din komfortzon senast? Det är ju krasst det du så ofta ber andra om, att våga lite till, tro lite mer på sig själva. När tog du själv ett sånt kliv senast?
När gjorde du nåt du tyckte var läskigt sist? Är det dags för dig att utmana dig själv så att du än bättre kan leda andra sen?
Och för oss alla - när ber vi andra människor om saker som för oss inte kräver det minsta lilla mod men för dem är som att bestiga ett berg? Hur möter vi och utmanar var och en runtomkring oss utifrån deras förutsättningar - inte våra egna?
