Som ledare kan du vara kulturbärare, du kan sätta stämningen och bestämma dig för att den är positiv. Kulturer sätter sig fort. Blir krävande eller hjälpsamma. Uppmuntrande eller förmanande. Positionsvaktande eller prestigelösa.
Tänk om du kunde vara med och styra åt vilket håll kulturen där du är ska gå?
Ett av mina favoritord är förtroendekapital. Om man leder människor behöver man också bygga förtroende hos dem man leder. Jag ser lite för många exempel emellanåt på ledare som snarare håller fast hårt i konflikter än hjälper till att lösa knutar. Då tynar kapitalet liksom.
När du leder kan du välja att uppmuntra, välja att vara en del av lösningen. Välja att se andras kompetens och talang snarare än att se dig själv som lösningen på alla problem. För borde det inte vara 1A - ledare eller inte - att vi liksom är engagerade i varandra? Nyfikna på vad den andre har att komma med? Tänker att det är en bra start. Att vi bestämmer oss för att sätta en prestigelös kultur där vi låter andra veta att vi tänker gott om dem, utan tanke på egen bekräftelse tillbaka.
Kan vi inte utmana varandra i det?
